Blandade Noveller

Flyende ögonblick (novellvinnare 1:a pris, CityLife Magazine Kistas novelltävling 2015)

Juryns motivering:
En novell som med stilistisk säkerhet på ett trovärdigt och intressant sätt fångar några flyktiga ögonblick i olika personers liv. Vägar korsas, människor möts. Utan att egentligen mötas. Med skickligt använd berättarteknik förmedlar den känslor, nyanser och tankar hos några människor en helt vanlig lördag.

Flyende ögonblick

Shemal gick gången i Kistagallerian fram med långa, beslutsamma kliv och körde barnvagnen framför sig som en plog. Mötande flyttade på sig och var de inte snabba nog blängde han på dem tills de förstod vinken. I vagnen satt hans snart ettåriga dotter Danielle. Shemal såg på henne och bet ihop tänderna av frustration. Normalt var hans blick fylld av kärlek när han såg på henne, men inte idag. Inte just nu. Varje kursändring var abrupt och fick Danielle att gunga fram och tillbaka i vagnen. Hur kunde Beyan anklaga honom för att inte ta tillräckligt med ansvar för Danielle? Det här hade ingenting med ansvar att göra. Beyan visste mycket väl att han träffade polarna på O’Learys för att se Premier League varje lördag. Vad menar hon med att det var hennes tur att träffa vänner? Hon kunde väl välja en annan dag? Men, nej, hon måste träffa Sofie och Amran just idag. Shemal skakade på huvudet och stannade upp. Rulltrappan som ledde ned till ICA Supermarket var framför honom. Rulltrappan! Förbannat. Han hade glömt bort barnvagnen. Han måste ju ta hissen. Eller också struntade han i det och tog rulltrappan i alla fall. Han tittade ned i vagnen och hans blick mötte Danielles. Hennes bruna pigga ögon studerade honom och ansiktet sprack upp i ett otvunget leende. Han andades ut djupt, skakade lätt på huvudet och vände vagnen i riktning mot hissarna i lugnare tempo. Han såg på klockan. Matchen hade pågått i tjugo minuter. Han tittade upp och letade efter hissen. En gammal man på en bänk följde honom med blicken medan han hastade vidare.

Lennart betraktade mannen som skyndade förbi med barnvagnen. Han kände inte igen sig. Lennart kände sig gammal. Det var ett vimmel av människor, alla med olika utseende och alla ute i olika ärenden. De gled förbi Lennart på bägge sidor om bänken, som om han vore ett klippblock i mitten av en strid ström. Var kom alla människor ifrån? Lennart mindes när han och Maj-Gun hade flyttat hit i slutet av sextiotalet. Då hade allt sett annorlunda ut. Ingen Kistamässa, inget shoppingcentrum, inget Science eller Victoria Tower som sträckte sig upp mot himlen. Han hade flyttat hit för arbetet. Och för kärleken förstås. Tanken på Maj-Gun fick honom att se på klockan. Hur länge hade hon varit borta nu? Tjugo minuter. Vad kunde man göra i tjugo minuter på BR-leksaker? Det var mycket tid, även om man hade med sig två barnbarn. Förra gången hade Maj-Gun köpt lego till Emil och Erik för flera hundra kronor. Det var egentligen inte klokt vad bortskämda barn var nuförtiden. Han tittade upp i taket. Utanför var det soligt, men inte mycket av ljuset letade sig ned till golvet från de högt belägna fönstren. När han hade flyttat hit hade det funnits ett torg. Och inte lika mycket folk. Allt hade varit utomhus. Höga, dyra fönster hade inte behövts för att få se solen. Han letade med blicken för att se om Maj-Gun och pojkarna var på ingång, men han kunde inte se dem i vimlet. Maj-Gun brukade snörpa på munnen och säga att han var en sån där som tyckte att allt var bättre förr. Fast det var inte sant. Det var mycket som han tyckte var bättre nu. Han älskade kebab till exempel. Och sushi. Det kunde man inte hitta i Kista förr. Och även om han inte visste vad en enda av de människor som passerade honom hette så fanns det något tryggt i strömmen av okända människor. En försäkran om att livet fortsatte. Att Stockholm och Sverige levde. Han log vid tanken och just då mötte hans blick en ung asiatisk kvinna som gick bredvid en lika ung asiatisk man. Hon återgäldade hans hastiga leende med ett snabbt leende tillbaka. Sedan var hon borta i strömmen.

Ming vände sig mot Lian.

”Kände du honom?”

”Vem då?”

”Den gamle mannen på bänken.”

”Nej”. Framme. Vad vill du äta?”

Food Courten öppnade sig för dem. Det ständigt närvarande låga surret från hundratals och åter hundratals människor som pratade och åt med varandra ökade i styrka. Luften var fylld av spännande aromer.

”Jag är sugen på pizza”, sade Ming.

Ming åt alltid pizza efter sin badminton. Han beställde en Opera och de slog sig ned i mitten av den stora matarenan.

”Idag spelade du bra”, konstaterade Ming.

Lian skrattade och Ming tänkte att hon fortfarande såg lika ung ut som när de träffades. På den tiden hade de varit utbytesstudenter på Electrum och han hade inte trott att han skulle stanna kvar i det här kalla landet. Men när han för åtta år sedan hade blivit erbjuden en doktorandtjänst hade han inte kunnat tacka nej. Det beslutet hade han aldrig ångrat. Men det var något de saknade i sina liv. Någonting viktigt. Han sträckte fram sin hand mot Lians.

”Du spelade också bra. Henrik fick ordentligt med motion idag”. Hennes ögon glittrade.

”Du. Det är en sak som jag tänkt på”, sade Ming.

”Vad då?”

Han skruvade på sig. Det här var inte lätt. Lian var 35 år och hon blev inte yngre, oavsett om det syntes i hennes ansikte eller inte.

”Jag…”

Ming blev avbruten av den runda dosan på bordet som surrade och blinkade som en hel julgran. Den signalerade att Mings pizza var färdig. Vilken usel tajming.

Han reste på sig och gick bort till glasdisken där det stod en stor platt tallrik med en ångande pizza. Han försökte samla sina tankar. Hur skulle han lyckas få tillbaka stämningen som blev avbruten? Han vände sig om utan att tänka sig för och stötte tallriken rakt i en kvinna som passerade bakom honom. Tallriken flög upp och Ming såg för sitt inre öga hur pizzan med tomatsås, ost och tonfisk ramlade rakt över honom, kvinnan eller rakt ned i golvet. Tallriken balanserade på högkant under en halvsekund, men pizzan lade sig sedan tryggt tillrätta utan att så mycket som en droppe tomatsås föll på någon av de inblandade. Deras blickar möttes.

”Förlåt”, sade bägge två i mun på varandra och ett skruvat leende tog form på kvinnans läppar.

”Jäkla blindstyre”, sade Malin när de hade kommit ut från Food Courten.

”Det var en olycka. Inget hände”, skrattade Eva.

”Men det kunde ha hänt.”

”Kanske. Men det gjorde det inte. Dessutom. Såg du killens minspel när han jonglerade pizzan? Han var vit som ett spöke.”

Malin skrattade. ”Ok. Du har rätt. Hur var det i fredags förresten?”

”Du menar min dejt med Daniel?”

”Typ.”

”Jorå. Den gick rätt bra, men jag tror inte att jag träffar honom igen.”

”Varför inte?”

”Han är inte min typ.”

”Vad då inte din typ?”

”Han röker. Och så har han hund. Jag orkar inte med hundar.”

De gick in genom öppningen till Indiska och flanerade i långsamt tempo fram mellan rader av upphängda blusar och kjolar. Eva var ute efter någonting somrigt, gärna i sprakande färger, men hittade ingenting som hon tyckte om. Efter en stund tittade hon upp. Malin stod en bit bort och och höll upp en långkjol i en blandning av rödbrunt och gult. Inte riktigt i Evas smak, men hon gav tummen upp i alla fall. Malin gick mot kassan och Eva ställde sig bredvid. Hon rotade planlöst bland ”billiga” strumpor och accessoarer som alltid finns bredvid kassorna. Det blev Malins tur. Kvinnan på andra sidan disken tog emot kjolen, scannade in prislappen, vek ihop plagget och lade det i en påse. Malin tog upp sin handväska.

”Herrejävlar!” utbrast hon.

Eva rycktes ur sina funderingar.

”Vad då?” sade hon.

”Jag har glömt kortet på Ica.”

”Nä.”

”Jo, jag svär. Helvete!”

De sprang genom gallerian, över plattorna i golvet med svarta och vita utskurna geometriska former. De trängde sig i rulltrappan och kom fram till kassorna. Samma kassör satt kvar. De flämtade och skrattade.

”Vilken språngmarsch”, sade Eva.

Malin nickade. Kassören blev precis färdig med föregående kund, en ung man med barnvagn. I vagnen satt en liten flicka och jollrade. Eva tittade på barnet medan Malin gick fram till kassören. Barnets blick strålade.

Danielle visste inte vad Kista var för något. Inte vad en galleria var heller. Men hon tyckte om alla ljud och färger. Hennes huvud for fram och tillbaka. En kvinna med långt hår tittade på henne. Det var inte mamma, det var en annan mamma. Pappa stoppade ned den sista varan i påsen. Danielle såg vad det var. Mat. Pappa hakade fast påsen på vagnen och började gå. Det tyckte Danielle var roligt. Kanske skulle de åka hiss igen. Det vore jätte-jätte roligt. Pappa var inte glad idag. Danielle undrade varför. Det var så roligt med allt folk. Det var nästan omöjligt att inte tycka att det var spännande. Pappa tryckte på knappen till hissen. Hiss! Det skulle bli hiss igen. Hennes blick mötte pappas och hon gav ifrån sig ett gurglande tjut. Hon tyckte att det lät ungefär som hiss, men pappa verkade inte förstå. Men hon tyckte att han log.

Shemal släppte sin dotter med blicken och tog fram mobiltelefonen. Han kollade ställningen i matchen. Det stod 2-1 till Everton. De andra var säkert inne på andra biran nu. Han tittade på Danielle och klickade bort webbläsaren. Hon såg så lycklig ut. Han undrade om han också varit så lycklig när han var i hennes ålder. Han trodde inte det. Det hade varit mycket tuffare än här. Än nu. Han rufsade om i sin dotters ännu mycket glesa kalufs och hennes små fingrar greppade tag och brottades mot hans handflata. Kanske var det inte så illa att missa en match ändå. Det fanns faktiskt värre saker.


Mjuka kanter

John vek upp en flik av lakanet som täckte bordet och förde handen över det spruckna träet därunder.  Hans fårade handflata och torra fingertoppar smekte den sträva ytan. De var nästan lika gamla, han och bordet. Så många år. Så väldigt många år. John drog in ett djupt andetag och släppte sedan ut det med en suck. Så väldigt många år tillsammans. Han drog hårdare i lakanet. Först tog det emot, men när halva lakanet var bortdraget föll resten ned i golvet av sin egen tyngd. Rörelsen rev upp ett moln av damm som yrde omkring honom på vinden, damm som legat vilande i åratal. Solljus från det sluttande takfönstret silade genom det virvlande dammet. John mindes.

Han såg sin far vid sågen i garaget, omgiven av träspån. De lättaste spånen svävade i luften, nästan likt dis, och de gjorde det obehagligt att andas. John var fem år och utskickad till verkstaden för att hämta in fadern för middag. Ljuset hade silat genom träspånen på samma sätt som det gjorde nu på vinden. Fadern hade tittat upp från sågen. Med en belåten min hade han visat John det första av de svarvade bordsbenen.

John släppte minnet och strök med handen över bordsskivan. Varje kvist i träet och varje hack i ytan var honom bekant. Fingertopparna kom till en mörk fläck på ena bordskanten och han log. Från den dag bordet blev färdigt till dess att han flyttade hemifrån vid sjutton års ålder hade detta varit hans plats vid bordet. Under åren som kom därefter hade det också tett sig naturligt att fortsätta använda samma plats.

John förde näven till munnen, hostade torrt och lade sedan ned handen på bordet. Hans pekfinger fann en spricka i träet och han följde den. Den löpte från ena bordskanten till ungefär mitten av bordet och den avslutades vid ett brännmärke. John mindes den julen då hans föräldrahem sånär brunnit ned för ett kvarglömt ljus skull. Hade katten vält ljuset bara aningen närmre faderns morgontidningar hade allt brunnit upp. Allt. Även bordet. John svalde och blinkade ett par gånger. De hade firat sina bevarade ägodelar den gången. Livets bleka ironi, tänkte han och svalde igen.

Handen fortsatte sin färd över bordskivan. Den kom till ett hack som var gott och väl två millimeter djupt. Modern hade tappat taget om sin stora järngryta. Det var samma kväll som han och Agnes kommit tillbaka från sin bröllopsresa. Modern hade krävt att få bjuda, trots att Johns far fortfarande surat. Buljong med tärnade potatisar och finskuren lök hade skvätt över hela bordsduken och upp mot tapeterna. Som genom ett mirakel kom ingenting på Agnes, inte en droppe, men Johns mor brände sig om händerna och svor värre än frukthandlarens ungar. Senare på kvällen skrattade alla åt oredan, ett härligt helande skratt. John hade berättat att de väntade barn. Efter två glas whiskey ville Johns fader prata med honom och efter ytterligare två glas försonades de. Det var en vacker kväll, en kväll att minnas.

Fingertopparna fortsatte bort från hacket i bordskivan och fann ett runt kvisthål, stort som en enkrona. När de fick bordet från föräldrarna hade det inte funnits någon grop där, men nu kunde man sticka in nageln i det om man ville. Han och Agnes hade ställt undan det vita matsalsbordet och stolt ersatt det med familjeklenoden. Ovanpå kvistmärket hade Vidja tyckt om att lägga sin napp. Alltid samma ställe, alltid ovanpå kvistmärket.

John darrade och drog åt sig handen som om han bränt sig på bordet. Vidja. Långsamt fäste han blicken på bordshörnet som var närmst honom. Det såg mjukt ut. Ingenting man kunde skada sig på, kunde man tycka. Märkligt. Han strök med fingrarna över bordskanten. Ett vackert bord. Blankpolerad kant, inte hård. Inte egentligen. John skälvde till, men samlade sig snart. Tigande betraktade han bordet en minut innan han krökte sin stela rygg och plockade upp lakanet från golvet. Han var färdig.


Träd som faller

”Idag dör du”, viskade vinden.

Björken skälvde. Jag vill inte, tänkte hon. Varför måste jag dö? Träden omkring henne stod tysta och gav inget svar, bara vinden viskade i hennes öron. Solen gick upp över horisonten. Dess bleka strålar torkade bort nattens väta från den svartvita jättens blad och smekte hennes stam och grenar tills morgonens första värme gnuggats in i hennes bark. Liv.

Inom kort skulle de komma, visste hon. De hade arbetat snabbt igår, till och med snabbare än vad hon hade fruktat, och det fanns inte många träd kvar att fälla nu. Efter idag skulle de vara färdiga. Ett vidsträckt kalhygge bredde ut sig österut, bara ett fåtal ensamma ungträd hade sparats. Hon väntade. Hon andades.

”Det är din tur nu. Det är din tur idag”, viskade vinden, men björken ville inte lyssna på sådant prat utan skakade ilsket på sina grenar så att det rasslade från miljontals löv.

”Försvinn”, sade hon, men vinden gäckade hennes vredesyttring.

Kalhyggets kanter var raka och löpte genom skogspartiet likt osynliga spännband. Kanterna utgjorde en skiljelinje mellan de som skulle leva och de som måste dö och den passerade björken på en grenlängds avstånd. Solen steg på himlavalvet. På motsatta sidan fältet syntes rörelse. Små män med hjälmar på huvudet närmade sig fältet och ljudet från motorer nådde henne.

”Jag vill inte dö”, sade björken till sina grannar. ”Jag vill inte dö”, sade hon till gammelgranen, till tallen och till granens broder. ”Jag vill inte dö”, sade hon lågmält till sin make.

”Det är så det måste vara”, sade gammelgranen.

”Ja, det är tråkigt, men så måste det vara”, sade granens bror.

”Du står på fel sida gränsen”, sade tallen.

”Men förstår ni inte? Jag är rädd. Jag vill inte dö. Varför måste jag dö?” sade det stolta trädet. Hon ville dela sin rädsla med dem.

Björkens make smekte hennes lövverk med sina grenar.

”Gråt inte min kära”, sade han.

”Det är så det måste vara”, viskade vinden.

Hon såg de små männen i sina fordon. De närmade sig. Några gick till fots. Några bar på motorsågar, men ingen av dem gjorde sig någon brådska. På marken såg hon spåren från sina vänner, de som redan gett upp, de som redan försvunnit.

”Hur kan jag inte gråta?” frågade hon sig. ”Hur kan jag inte vara rädd när jag vet vad som ska komma?”

”Det är ofrånkomligt. Man kan inte vara rädd för det ofrånkomliga. Vi har alla accepterat det”, viskade vinden. ”Det är bäst så.”

”Vems död är det som ni har accepterat? Er egen eller min?” frågade björken.

Gammelgranen, tallen och granens broder teg. De blickade ut över kalhygget från sin skyddade plats på andra sidan gränsen. Över nejden spreds det skärande ljudet från motorsågars klingor som gick varma.

”Jag dör, min make”, sade hon och skälvde.

Hon kände de små männens redskap bita tag i hennes stam. Hon förnam livssavens flykt.

”Det är så det ska vara”, sade hennes make ömt.

”Jag är rädd”, sade hon.

”Allt är som det ska”, viskade vinden.


En joggingtur i Seefeld

Anita slog av på tempot och drog girigt in den morgonsvala alpluften. Hon hade en svag känning av håll, men hon slog bort impulsen att stanna helt och tvingade sig att lufsa vidare framåt samtidigt som hon masserade sig i sidan. Varför i hela friden hade hon antagit Ingelas utmaning om att delta i Bellmanstafetten? Hon borde verkligen ha vetat bättre. I synnerhet som Ingela var en sådan inbiten tävlingsmänniska. Krampen i sidan försvann inte trots idog massage och till sist var hon tvungen att stanna. Det var fjärde dagen sedan de anlänt till den charmiga bergsbyn Seefeld in Tirol i Österrike, inte långt från gränsen till Tyskland. Byn var på alla sidor omgiven av vackert gröna berg, endast de spetsiga topparna var kala. Från gatorna i byn kunde man till och från höra hovslagen från hästdragna droskor med sommarlediga barnfamiljer i, och långt i fjärran kunde man vid god sikt ana den ännu snöklädda Zugspitze, Tysklands högsta berg som sträckte sig mäktigt mot skyarna. Allt som allt var det en mysig liten ort. Det hade varit Anitas närmsta vän, Berit, som kom med idén att åka till Alperna för en vecka under sommaren. Om sanningen skulle fram hade Anita först varit emot förslaget. Hon tänkte att om de ändå skulle upp i bergen kunde de väl lika gärna åka till de svenska fjällen, men Berit hade stått på sig. ”Vi ska ju öva vår tyska. Och lite bebodda trakter kan väl inte skada. Nu ska vi träffa utländska karlar, besöka biergarten och joddla i tyrolerhatt.”

Berit var frånskild tvåbarnsmor med utflyttade barn, precis som Anita, och de hade varit vänner sedan skoltiden. Åren hade gått, men Berit tyckte att livet aldrig hade varit bättre och hon drog med Anita på allt möjligt. Än var det tät salsadans, än var det studiecirklar i tyska. Det var efter det sistnämnda som Berit kom med idén om att åka till Österrike och praktisera sin nyligen uppfräschade gymnasietyska. Berit hade en sådan energi, hon var som en livs levande storm av argument och Anita övertygades snabbt. Hittills hade semestern också varit lyckad, bara en på en enstaka punkt eller två felades det. Anita hade ännu inte träffat någon charmant man att dela ett glas eller två med, och så var det den där fördömda utmaningen om Bellmanstafetten, den som tvingade upp henne i ottan varje morgon för att springa en femkilometersslinga från deras lägenhet i centrum ända bort till Halbmühle och tillbaka. En femkilometersslinga från helvetet, tänkte Anita. Fast med bättre utsikt och bättre luft än i helvetet, tillade hon och tog sig åter om midjan. Min kropp är inte gjord för löpning, tänkte hon och började traska framåt. Efter trehundra meter stannade hon för att åter massera sig i sidan. Stigen hon gick på anslöt till en något större stig som kom från mer höglänt terräng. Med ens mindes hon ett bra knep mot håll som hon lärt sig som ung. Att hålla en sten i handen. Mellan två grästuvor fann hon en perfekt sten, rund och mjuk. Plötsligt hörde hon en röst bakom sig.

”Alles in Ordnung?”

Anita blev så överraskad att hon tappade stenen. Hon vände sig om och såg en man stå på stigen bakom henne. Han var i femtioårsåldern, aningen glesnande hårväxt, men med ett vackert och vänligt ansikte. Liksom hon var han klädd i träningskläder. Uppenbarligen hade han kommit från den andra stigen utan att Anita hört honom och av någon anledning såg han oroad ut. Kanske skämdes han över att ha skrämt Anita. Det kändes pinsamt och Anita letade vilt i sin tyska vokabulär efter ett passande svar, men illmarigt nog passade hennes hjärna på att leka katt och råtta med henne. Till sist stakade hon fram ett blygt, ”Alles in Ordnung”. Det kändes stelt och dumt. Hon hade hela tiden trott att hon skulle kunna pressa fram något väsentligt ledigare när hon träffade en tyskspråkig man, men när första tillfället kom så kunde hon lika gärna ha bitit sig i tungan och tigit, tänkte hon. Av någon anledning verkade inte mannen framför henne tycka så. Han log och såg ut att slappna av.

”Tourist?” sade han.

Anita nickade. Han gick fram till henne och plockade upp stenen som Anita tappat. När han böjde sig ned kände hon en svag doft av parfym eller parfymerad deodorant. Kanske Hugo Boss eller Ralph Laurent. Förmodligen Hugo Boss. Trots att han kom från en väsentligt mer ansträngande löpsträcka än Anitas egen, så hade han knappt någon svett i pannan och hans andhämtning var lugn. Han räckte över stenen till Anita.

”Förlåt att jag skrämde dig. Jag tror att du tappade den här”, sade han på tyska.

Anita gladde sig åt att hon förstod varje ord, och det fick hennes puls och självförtroende att öka. Mannen log och vände nu blicken bort mot vägslutet. Det såg ut som om han funderade på att börja springa igen. Anita hade fortfarande ont i sidan, men hon tvingade bort smärtan och klistrade fast ett leende på läpparna istället. Någon jävla tyskspråkig karl måste jag väl ända få prata med om jag åkt hela vägen ned hit till Alperna, tänkte hon och sade:

”Zusammen laufen?”

Mannen vände sig mot henne och log åter. Hon tyckte att han var väldigt vacker när han gjorde det.

”Warum nicht?” sade han.

Anita visste inte riktigt hur hon lyckades, men med Guds hjälp, eller om det var på grund av den där runda stenen som hon krampaktigt höll i vänsterhanden, lyckades hon hålla jämna steg med mannen. Medan de sprang presenterade han sig som Johann, en frånskild fastighetsmäklare och tvåbarnsfar från München. Johann bodde tillsammans med sin syster och hennes man på ett hotell som låg fem minuter iväg från Anita och Berits lägenhet. Innan de skildes åt frågade han om de skulle träffas nästa morgon vid sjutiden för ytterligare en löprunda. ”Gärna”, hade hon svarat och sedan svurit tusen tysta förbannelser över den stroppiga Ingela och hennes idiotiska idé med joggning. Hade hon inte kunnat få träffa Johann på ett café istället, som vanliga människor gör? När Anita lade fram saken för Berit bröt dock vännen ut i skratt.

”Herre Gud, Anita. Du borde ju tacka Ingela och pussa henne på fötterna istället för att svära. Utan henne hade du inte fått den här chansen, förstår du inte det? Så här nära ett ligg har du inte varit sedan du och Stefan separerade.”

Anita fnös och var inte nöjd över påminnelsen. Ännu mindre då det kanske faktiskt låg någonting i det.

”I alla fall tänker jag inte röra så mycket som en fena mer idag”, sade hon. ”Det absolut längsta jag kan tänka förflytta mig är till glassbaren på torget, eller möjligen till solstolarna man kan hyra vid Wildsee.”

Berit hade inget emot den planen och de spenderade resten av morgonen och eftermiddagen i lugn och ro och stördes bara vid ett enstaka tillfälle då de hörde ljudet från sirener som hastigt passerade genom byn. På kvällen slog sig Anita ned med Camilla Läckbergs senaste deckare som hon ännu bara hunnit halvvägs igenom, medan Berit gick ned till torget för att handla i den lokala SPAR-butiken innan de stängde för kvällen. Som vanligt köpte hon en lokal aftontidning och när hon kom tillbaka slog hon sig ned på balkongen i stolen bredvid Anita och bläddrade förstrött igenom blandade lokala och inrikes nyheter. Efter ungefär en kvart stannade Berit upp i sitt läsande och knackade Anita på axeln.

”Läs det här”, sade hon och pekade på en artikel med titeln ”Död kvinna funnen i Seefeld.”

Anita ögnade snabbt igenom artikeln. Den var inte lång. På förmiddagen hade några vandrare påträffat liket av en kvinna invid ett av de populära vandringstråken nära Seefeld. Kvinnan hade sannolikt fallit utför en brant, men polisen uteslöt inte brott.

”Det måste ha varit därför vi hörde sirener tidigare”, sade Berit.

En fruktansvärd tanke kröp in i Anita och för sitt inre såg hon den leende Johann i sportkläder, med knappt en svettdroppe i pannan trots att han kom från en brantare del än Anita själv. Kunde Johann på något sätt vara inblandad i kvinnans död? Varför hade han egentligen sett orolig ut när de först sågs? Var han verkligen bara omtänksam och rädd att han skrämt henne, eller var han ängslig att hon hade sett något som hon inte borde ha sett? Var hans inbjudan till en gemensam löprunda i gryningen en oskyldig flirt eller en dödsfara? Anita lade ifrån sig tidningen.

”Var har du kartan över byn som vi plockade upp på turistinformationen?” sade hon.

”Den som var helt värdelös, menar du?”

”Ja, men den hade åtminstone alla hotell utmärkta. Med namn och allt.”

”Vad är det du tänker på?”

Berit tog fram kartan ur sin handväska och räckte över den till Anita. Anita öppnade den och gnuggade sig om tinningarna. Hon försökte komma ihåg namnet på Johanns hotell. Hon tittade på kartan men såg inget som hjälpte henne att minnas. Kunde han ha hittat på hotellnamnet? Hon ville inte tro det. När hon för en gångs skull träffat en vänlig och snygg man som visade intresse för henne fick det inte vara för att han ville mörda henne. Det fick inte vara så. Ändå kunde hon inte hindra sig från att öppna munnen.

”Berit. Det är en sak som jag måste säga.”

Fyra gånger den kvällen lade Anita handen på telefonen i syfte att ringa polisen. Lika många gånger slog hon bort tanken som imbecill. Egentligen fanns det inget som pekade på att Johann var någon annan än den han utgav sig för, och Anitas oförmåga att hitta hans hotell berodde sannolikt på hennes dåliga minne.

”Likväl måste du förbereda dig”, sade Berit. ”Jag har en idé på vad vi kan göra. Vi behöver ett tecken oss emellan om du behöver hjälp. Sen ska vi nog kunna reda ut om det är en Romeo eller en ful fisk som du har fångat i ditt nät.”

Nästa morgon klev de upp klockan halv sex. Kropparna stönade efter mer sömn, men vad de behövde göra kunde inte vänta. Klockan kvart över sex begav sig Berit av med en rejäl stekpanna nedpackad i ryggsäcken. Det var kanske inte det bästa av vapen, men fortfarande något som i Berits fasta grepp skulle göra mer än ont att bli träffad av. Exakt klockan sju stod Anita vid vägkorset som hon och Johann hade bestämt träff vid. Han var lika punktlig som hon och han var klädd i samma sportoverall som i går. Samma Hugo Boss som igår också, tänkte hon när vinden förde med sig en svag doft av honom till henne.

”Vad roligt att se dig. Du ser pigg ut”, sade han på tyska och fånigt nog kom Anita på sig med att rodna över komplimangen. Det var onekligen länge sedan hon träffade en man, tänkte hon.

De joggade längs stigen som Anita brukade ta. Efter ungefär fem minuter delade den sig. Den högra vägen var den Anita brukade följa. Den vänstra var den som ledde högre upp på berget.

”Vilken vill du ta?” frågade hon.

Han tvekade.

”Det är vackrare längs den vänstra stigen, men också jobbigare. Välj du”, sade han.

Hon hade gissat hans svar, det ingick i planen, och hon nickade mot den brantare stigen. Så här långt kändes allt bra, inget håll idag, men strax därpå kom de till ett parti med kraftigare stigning och Anita kände hur pulsen gick upp och andningen blev tyngre. Efter ett par minuter svettades hon som en gris. De befann sig på en lång raksträcka som avslutades med en skarp krök. En dunge granar vid kröken var det överenskomna stället och hon sökte efter en skymt av Berit. Till höger om vägen sluttade det skarpt ned i ett parti ungskog och om Johann skulle försöka sig på något så var det där. Hon sneglade mot Johann. Han svettades lika mycket som hon gjorde. Han kunde inte ha joggat särskilt länge när de träffades igår. Så vad hade han haft för sig? De närmade sig kurvan och branten. Plötsligt slog Johann ned på tempot och stannade. Anita stannade hon också. Det var konstigt att han stannade, men platsen var perfekt. Anita spanade bort mot grandungen som stod tio meter bort. Om allt var som det skulle låg Berit i bakhåll där. Anita vände sig mot Johann men väntade med att göra signalen. Ännu hade han inte gjort något.

”Varför stannar du?” fick hon fram mellan ansträngda andetag.

Johann såg upp. Även hans andhämtning var medtagen. Han gick närmre.

”Tyvärr”, sade han. ”Det är en sak jag måste erkänna.”

Anita sneglade mot branten. Spetsiga klippor och rötter sköt upp mellan ungträd och grästuvor. Ett fall nedför såg livsfarligt ut.

”Vad då?” sade hon och backade omedvetet ett steg. Han såg inte ut att ta någon notis. Hon förberedde sig på att signalera.

”Jag orkar inte springa mer”, sade han. ”Jag har jättedålig kondition. När vi träffades igår hade jag gått hela vägen härifrån.”

Anita stod helt stilla. Det kändes som om hennes hjärna kortslutits.

”Det var en kvinna som dog igår”, stammade hon fram.

Han nickade och ansiktet antog en lätt bekymrad min.

”Ja. Fruktansvärt tragiskt. Jag såg ambulansen och polisbilarna från vår hotellbalkong. Det var någonstans där borta som det hände”, sade han och pekade med handen mot bergsmassivet som låg på andra sidan byn, förmodligen en halvmil eller mer iväg. Anita kände sig jättedum. Vad hade hon tänkt med egentligen? Johann var inte mer misstänkt än vad hon själv var. Hon hade ju faktiskt också slutat springa innan de träffades på stigen igår. Hon kupade händerna över ansiktet. Först när hon redan gjort det kom hon på sig med att oavsiktligt ha gjort tecknet för hjälp till Berit.

Ut ur skogen flög en vrålande furie. Berit må vara mitt mellan de femtio och de sextio, men när en vän är i fara kan hon blåsa upp sig så att hon blir lika stor och skrämmande som en skenande elefant. Berit forsade fram som en urtidskraft och om det inte vore för att hon missbedömt farten så hade hennes sving med stekpannan med säkerhet skickat den intet ont anande Johann i en förtida grav. Som det nu var sprang Berit fram från sitt gömställe strax ovanför stigen, fick upp farten, korsade stigen och fortsatte vrålande, men nu av skräck snarare än ilska, nedför branten på andra sidan vägen. Det hade kunnat sluta i tragedi, men Berit visade sig vara välsignad med en rejäl portion tur, snubblade på en rot och dråsade med huvudet före in i en taggig men fartdämpande björnbärsbuske. Anita skrek av rädsla, men när hon förstod att hennes vän inte bara hade överlevt, utan faktiskt också var i oförskämt gott skick, förbyttes tjutet mot hysteriskt fnitter. En mycket förbryllad Johann hjälpte Anita att hämta upp hennes svärande och blåslagna väninna. Stekpannan återfanns aldrig, men efter tio minuters invecklade förklaringar fortsatte alla tre stigen ned mot byn.

”Jag ljög inte om att den här vägen har den bästa utsikten”, sade Johann när de gått en bit.

Anita var tvungen att ge honom rätt i det. Utsikten var fantastisk.

Senare samma eftermiddag satt alla tre, plus Johanns syster och hennes make, på en glassbar under ett parasoll invid ett soldränkt torg och avnjöt en glassbägare med grädde, chokladsås och blandade frukter. Berit hade fortfarande ont men var vid oväntat gott humör. Hon var en obotlig optimist, konstaterade Anita. Och en mycket god vän. Den bästa man kan ha, tillade hon. Sedan vände hon blicken mot Johann som satt i stolen bredvid henne och småspråkade med sin syster. Trots allt verkade det inte vara någon ful fisk som hon hade fångat, utan en levnadsglad tysk med dålig kondition. Och en sak till. Han hade ett gott sinne för humor. När han hade fått höra om Anitas och Berits plan att leka detektiv hade han gapskrattat. Anita lutade sig bort från parasollet och lät solen värma hennes förnöjda leende och hon tog en sked citronglass från bägaren. Förresten, tänkte hon. Ingela kan flyga och fara med sin utmaning. Sedan tog hon en sked glass till.


Om ni uppskattade detta och vill se mer så lämna gärna en kommentar 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s